En Kambrisk Explosion i Skarpnäck

Tio essäer om tid och medvetande, 2022–23

Kjell Espmark

Det här är ingenting.

Så börjar Kjell Espmarks Tecken till Europa (1982). Precis som han gjorde många gånger i sitt författarskap använder Espmark rolldiktning och låter poesin ge röst åt historiska gestalter och väsen. Som här, i samlingens första dikt Avfärd, där ljud och vatten sakta anlägger både värld och en resande, sökande uppenbarelse. I vissa dikter tillhör rösterna historiska, tydliga gestalter (som ibland förklaras i samlings avslutande ”Några sakförklaringar”). Ibland är rösterna okända. Men genom urvalet av röster och bakom Espmarks speglingar blänker det av hans eget sökande.
Vad är våra historier och vad gör poeter med dem? Är det tillåtet att leva ett liv som byggs av både lyrikens toleranta och lyftkranar?

Men om nu den vita horisonten
är ett uppdrag åt den levande —
vilket? (1982, s. 10).

I den postumt utgivna Minnena ljuger (2010) återkommer detta ingenting som en befrielse:

Bortom nergången finns nog varken natt eller sorg. Bara en oändligt tolerant glömska, ett lätt och generöst ingenting.

Jag känner mig inbjuden av Espmark. Han är en jätte bland svenska poeter och är såklart inte rädd för lyrik, men han är inte heller rädd för oss som ibland är rädda för lyrikens toleranta frånvaro av funktion. Jag kan inte säga varför jag valde Espmark mer än att jag kände till hans namn och gärna ville läsa hans dikter uppmärksamt. Jag tycker mycket om dem. De lever så nära döden att livet framstår tydligare.

Min död har aldrig funnits.
Trots det envisas mitt liv.
Det är litet.
Ett kliande mörker mot ögonen

Men kanske… kanske är han inte tillräckligt utmanande och utvecklande för mig. Är inte mitt nybörjarpoetiska språk redan alldeles för Espmarkskt och Tranströmerskt? Utveckling kräver väl ändå friktion? Så jag läser kursens poesi; spelevinken Malte Persson (”Universum består av brevpressar och av Goethe och Beethoven, båda svårt handikappade och gjorda av gips”); den hårdkokte Aspenström (”Söndersprängd i trädets fibrer / lever jag”); Ulf Karl Olov Nilssons lyriska klavertramp (”allt förstördes när jag blev levande begravd”). Meh! Obs: ”Meh!” betyder inte att det inte är bra, för det är det ju såklart. Det är bara det att det på just mig, just nu av någon anledning fastnar som spritpenna på kylskåp, det vill säga inte nämnvärt. Så jag söker mig vidare. Jag lånar Lars Noréns postumt utgivna lyriksamling Avgrunden av Ljus. Tja, jo. Blytungt. Jag snubblar på Emily Dickinsons bindestreckstäta

3/5 Station 2, Poesi · Pelle Beckman, 2023-03-23 1800-tals-lyrik. Walt Whitmans intensiva poesi är för uppfordrande för min konflikträdda skandinaviska identitet, men jag tycker om att lära mig att han skrev nya versioner av Song of Myself under nästa fyra årtionden. På det hela taget traskar, ramlar och beter jag mig i en tät skog av poesi. Det kan verka som att jag tramsar runt i poesihistorien, men jag tar det på största allvar. Jag känner mig befriad. Elleströms Lyrikanalys (1999) tycker jag mycket om, särskilt kapitlen om versmått och typer, och skrivglädjen i Mats Söderlunds Skriva Poesi (2017) går inte att ta miste på. Mitt eget skrivande går, generöst beskrivet, sådär. Jag tycker mycket om att skriva dikter men jag möter motstånd och framförallt hindras av att jag blivit en svamp: jag är mer intresserad av att suga in kunskap om diktformer, versmått och litteraturhistoria än att dikta. Jag har skisser, anteckningar och ambitioner om att skriva både trokéer och daktyler men trots att alla söker en form är det ingen som låter sig formas. Huvudet sätter stopp. Mönstret vi ska använda, bild–association–ny bild, sätter stopp. Det känns som att det digitala bläcket sätter stopp. På torsdagen lämnar gruppen in sina utkast. När jag läser mina dikter tillsammans med de andras blir det tydligt att ingen av oss fått till mönstret särskilt bra. Det är fortfarande oformlig kaksmet. Jag ursäktar oss alla med att det är svårt att skriva på distans. Jag saknar att prata med andra om det vi skriver, och kurslitteraturen som serveras blir bara drucken till trekvarts eftersom den inte riktigt kan diskuteras med lärare och klasskamrater. Jag tror att andra känner så också för kursens forum på nätet är tomma skolgårdar. Apropå skolgårdar så bestämmer jag mig för att testa att skriva en apostrof till just en skolgård så som Mats Söderlund beskriver det (2017, s. 23), för någonting måste jag göra. MEN DIKTANDET ÄR LIKA LÄTTSTARTAT SOM EN BLÖT GRÄSKLIPPARE. Jag snattar ord från andra poeter och pressar in dem mellan mina egna. Jag klipper och klistrar för att sätta igång skrivandets gräsklippare. Bokstavligt, med penna, papper och trubbig barnsax för jag orkar inte leta efter vuxensaxen. Vad som helst för att den den blytunga pennan ska börja snurra. Och den gör väl det till slut, något. Det snurrar inte, men vibrerar möjligtvis. Jag är inte nöjd, men även om de inte är någonting så de har tagit mig någonstans. 4/5

Litteratur

Elleström, L. (1999). Lyrikanalys : en introduktion. Lund: Studentlitteratur.
Espmark, K. (1982). Tecken till Europa. Stockholm: Norstedts.
Espmark, K. (2007). Vintergata. Stockholm: Norstedts.
Espmark, K. (2010). Minnena ljuger. Stockholm: Norstedts.
Söderlund, M. (2017). Skriva poesi : Om diktandets hantverk. Göteborg: Offside Press.